En till synes helt vanlig Indiedag.

Nikki Fever! Bring the motherfuckin ruckus!
A'righ...

Av den anledning att hypen växt utöver min förmåga att bearbeta har jag skjutit upp detta inlägg medan jag stundom fått hemska kramper i hjärnan för att tiden tär på mig. Därför kommer här en resumé av det som hände förrförra lördagen då jag och Trey återigen slog ihop våra yrkesmässiga genisinnen för att dominera och domdera i Bloms Café vid Arkitekturmuséet.



Dagen började med att Trey öppnade Bloms, ja tamejfan visst gjorde han det, vid tolvtiden kom jag in, seg och bakfull, ni vet.
Med öppna armar han välkomna mig och öppna en smakis, Jag sa: Fan det där ser gott ut, Han sa: Speciellt om du är bakis.

En kallisflicka kom in och rätta misstag som gjorts på vegetariska mackor, Jag och Trey hjälpte till ty vår proferssionalitet går inte av för hackor.
Problemet löstes upp till intet och gäster började anlända, De alla förnöjdes av vår jargong som: Ge'na en soppa din jävla trollslända!





Någon gång märker jag hur soppan är slut och ringer till köket, Jag säger: Snabba på med soppan så dagen tar slut och jag kan ge mig på kröket.
De säger: Javisst. Och sen fortsätter de prata med mig, Jag säger: Nu fan lägger jag på, jag vill ju babbla med Trey!






Sen: I ögonvrån jag skymtar Trey sitta och konversera och skratta med gäster, Jag ser att han gillar dem för han gör så överdrivna gester,
Efter en stund han presenterar dem för mig, men namnen kan jag ej minnas,
Ack för morgonfyllans förbannelse, någon hjärnaktivitet aldrig där finnas.

Snart de beger sig hemåt, och dagen lider mot sitt slut,
Jag minns mor mins ord: Du är fin, trots att du är en suput,
Vi förnekar icke hennes visdom och reder till en dagens,
2 delar vin, 1 del passionfrukt kittlar dödsskönt i magen.

Vi räknar kassan och beger oss hemåt till Näckrosen,
På vägen hem hittar vi pengar, jäst och hudkräm till nosen(ej på bild).




När vi gör entré i min lya hörs nattens skrik
Det känns härligt, givmilt, men i soffan ligger ett lik!
Nej, han lever , i flera dagar han rest och idag rott i hamn,
Han säger: Var hälsad, Alan Mikli är mitt namn.










Det skålas och skrålas, det tansas och dansas, Alan Mikli är på G,
Något slut på denna underbara fest, ingen av oss kan se.

Så fel vi hade, ty allt gott måste någonstans ha sin ände,
Jag bjöd upp Alan till dans, och honom till himmelen jag sände.

Han var en god vän, som fick alla att le på sitt speciella vis,
När dagen tog slut låg bara en fras i våra huvuden: Alan Mikli, Rest In Peace