Dö eller.

Febern i min kropp, jag ska inte låta den dö.
Folk, vidriga folk, kan tycka att våra namn är fåniga men de är bara för dumma för att se att vi är metaforer av vår egen existens
Jag lovar.
Svär mer än jag lovar, och de domar jag kastar omkring mig är eviga som gruset, gruset är evigt och glider upp mellan tårna
och febern är extrem och får alla att svettas
Se, jag skriker inte efter uppmärksamhet, jag infekterar den med min närvaro.
Han finns överallt, hur ska han då inte synas.
Därför är vi här vi är här för att synas, att te oss vara Där.
Var är Där?
Där vi vill vara.
Jag vet väl att omvärlden tär, att solen vill kvävas - det vet jag.
Allt flyter och ändras, tider måste förgöra sina föregångare. Och vi slå upp ögonen för nytt.
Nej, jag är det förgångnas följeslagare, jag vägrar låta gammal slentrian dö. Varför spelar jag beslutsam, jag är för trött för att bry mig. Alldeles för trött.
Han är gruset
Jag rubbar mig inte
Jag är febern
Jag exploderar snart
Jag lovar.
Men svär alltid mer.