Den nya dagen.

Tider och världar
sedan
Åskan som tände himmelen
och brände ögon
i myrors anleten

Var det den jag knäföll för?
i mitt rum av galler och murbruk.
Som skyggat dån och viskningar
knivar och skott
Högmod är styrka.

Det grå ljus som immade molnen
lade speglar vid varje krök
Bilder som rann likt smält metall,
rädslan visar att jag ljög.

Plötsligt, där borta!
Där veden pyr och gnyr i glödens svaga glimt,
har den undgått mig, när jag svävade bort
långt härifrån?

Svalan som stiger med jordens andetag
och visslar mellan pilens darrande tappar.
Den är stilla
Och universum drar den förbi.

Tider och världar
nya dagen.
Åskan som tänder himmelen
som speglar sig över mig.