Det är som ett plötslig rus av blod till hjärtat. Då man känner att man än har ett. Inte undra på att romantiker hyllar det, sjunger om det, besjälar det. En själ! Ja, det känns minsann så, jag såg en silverfisk krypa vid mina fötter nyss. Ett plötsligt rus av blod till hjärtat. Jag har ett förbannat stort, som kommer döda mig en dag. Misstro mig inte.
Egentligen skulle jag kunna befinna mig i Frankrike när jag skriver detta. Varför inte? Förutom den gigantiska teven ser denna håla som hämtad ut från ett tragiskt gammalt foto. Men jag har ingen aska på mitt golv, bara de mörka hustaken och den blodslaskiga himmelen är där.
Jag skulle sitta där, med pressade byxor och instoppat linne, en hatt, och smuttat vin. Eller varför inte kort rock, uppkavlade smala byxor, spetsiga kängor och käpp med de sista dropparna isvatten över sockerbiten.
Jag har druckit för mycket kaffe. Jag upptäcker mig själv sitta med datorn i knäet ständigt. Befann vi oss inte i Paris?
Mannen sade: Solna är Sveriges Paris.
Jag sade: Jag fördömer dig, patrask!
Mannen sade: Gud välsigne dig.
Jag sade: Jag fördömer dig tvåfalt, patrask!
Sedan gick han iväg och lät mig somna om på parkbänken.
Jag har två låtar åt er, jag skulle vilja spela. De båda kontrasterar varandra märkvärdigt mycket. Det är bara min tolkning, ingen har sagt att det är den rätta utom jag själv.
Var vänliga bevara er cynism och våta sinnen.
Indie.
Febern.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar