Efter ett par minuter såg jag Treys huvud börja sjunka, nästan falla mot marken. Först in i glasrutan, sedan gled han långsamt ner mot den gulskrovliga järnstången. Just som han skulle slå huvudet i den förde jag fram handen och lät den stödja hans huvud. Han märkte ingenting, han såg så rofylld ut med sina korslagda armar och ben. Jag hoppades att han inte skulle börja dräggla medan jag tittade på en tjej i sätet mitt emot oss. Hon satt och pillade på sin mobil, eller låtsades. Jag såg henne snegla mot oss då och då och jag klappade hans huvud: "Stackars lilla Trey." Hon skrattade, kollade inte åt vårt håll först men tittade snart upp. Jag log åt henne.
"Han är lite trött. Det har varit en stor dag för honom idag, eller hur Trey?"
Hans slappa hand viftade mot mitt huvud.
"Är det så?" Hon hade en röst i alla fall. "Vad heter det lilla livet då?"
"Han heter Trey."
"Han var minsann en fin en", sa hon och såg på mig.
"Den finaste. Jag tar hand om honom."
Hon reste sig upp samtidigt som tunnelbanan började sakta in.
"Det var trevligt att träffa dig. Och Trey."
"Nöjet var på vår sida", sa jag och klappade Treys sjunkna rygg. Han viftade med handen i ett skenbart försök till ett Adjö.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar