Då Så.

Jag är inte kapabel till visdom. Därför ödslar jag tid på irritation.
En dag lät jag sinnet välkomna mig, men jag stod på lur vid dörren och lät henne tråkas ut.
Därför är jag kravlös. Befängt om jag vore att kräva!
När flaskans botten unnar mig en smula mod: Jag är inte mer intelligent än någon utav er. Jag är bara mindre öppen för andra åsikter. Vad jag inte säger har jag aldrig belönat en tanke, och det som inte belönas med mina tankar är förkastligt och ej ens rödglödgade moln kan väcka en vacker bild av sådant som är grått sedan födseln.

Ännu vill jag inte förgöra mig själv, alltså finns det en gnutta hopp i denna kateter. Då måste ljuset finnas, då måste solen ännu lysa som en moders första anblick.
Jag är medveten om det löjliga. Men dramatikens drottningar sa att allt och inget är det hela. Alltså är allt också inget. Jag trasslar in mig i orden, jag slår krokben för mig själv när jag hellre stryker ord än lägger till ett nytt!
Han sa: Nikki, det viktiga är att du skriver, jag har skrivit tjugo böcker och levt ett vackert liv, men inte ens skrivit nog!
Han sa att jag skulle skriva.
Och det gör jag.

Inspirationen är flyktig. Den har redan lämnat mig.