en annan del av gruset

jag är rädd för det här, det som kommer, hur kommer jag agera, vad står jag för.
tunnelbanan är full av människor som lever det vanliga livet. alltid lite bakis på söndagar, aldrig full. aldrig suget efter slumpen av det kvarglömda vinet. nej, NEJ!
promenader, pizza, pest.. PEST, eller kolera. deras blickar glöms kvar, stirrandes in i min. min tomma trasiga blick, mitt anlete. vad ser de? ser de mitt förstånd, för jag gör inte det, nån som vet? nån som kan, nån som funnit det? jag är vilsen utan, som alla. full i tunnelbanan, druckit slumpen av det kvarglömda vinet, vill inte gå, kan inte stå, stirrar men ser ingenting. förlorat sinne, inget minne. jag vet vad jag ser men litar så pass lite på mig själv att jag blir misstänksam. hela jag ljuger.
jag ljuger upp en kuliss som passar för stunden, bekvämt men jobbigt i längden för vissa. inte för mig dock då jag inget minns. då jag inget minns av vad som varit.
en plötslig spark av verkligheten, dock inte min, väcker mig föga. inte intresserad.
tom o tyst, snyft, persienner som skydd mot omvärlden, vill inte vara med. vill inte ta del av allt det som kallas verklighet.
golvet är kallt, balkongdörren släpper in kylan. jag gör inget åt det.
med mina knän som huvudkudde sitter jag, ihopkrupen. kall o tyst, sitter jag. folkölen i handen svider.
NOG, är detta nog. ett troget NOG som åter gör sig påmind. jag låter tårarna blöta ner mina knän. jag har sett friskare ut än idag.