Eller så stiger Febern.
Värmen stiger som solen vid ekarna, grenarna bränns sönder som mitt hår står i lågor och jag trodde inte mitt ansikte kunde bli rödare, men ett vedträ glöder som mest just innan det svartnar.
Hur kan himlen dåna! Jag har inte sett ett endaste moln på dess blå anlete. Men gör mig till en levande åskledare, om varje blixt får mullret att slumra kan jag stå på en klippa i oändligheten.
Mina axlar värker, vikten växer växer tills jag inte längre kan tala tills jag inte länge kan andas.
Jag kan inte tala!
Så jag syr ihop min mun och häftar mina armar till sidorna. Borrar ner mina fötter i marken och väntar.
Väntar på dånets sista rossling.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar