Och jag kan inte tala fortfarande.
Så länge ingen präktig egg
har skurit bort hans hjärnsubstanser
och skingrat dimmorna i detta ägg
med feta gröna glanser
(Åh! Han som borde skära av en
läpp, sin näsa, öronen,
sin mage, lägga sig ner i graven
- härligt, härligt! - sina ben!)
å nej! så länge ingen egg har
gått på hans tjocka huvudskål
och ingen sten på bukens väggar
och ingen eld har ätit hål
på tarmen, kommer denna lurk
med sina dumma fräcka later
att ständigt vara samma skurk,
bedra och öva hjältedater
som en katt på Alpens krön:
förpesta alla sfärer värre!
Må vid hans död ändå en bön
gå upp till dig, o rymdens Herre!
Med endast jorden i sin svaga famn
tårar av blod faller över hans kind
kramar grus och damm för att hålla sig varm:
eggen över själen gör sig påmind.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar