Fråga.

Är jag död eller sover jag?

Jag hoppas jag är död.

Utan blixtarna är mörkrets buller skrämmande,
Med strålande ögon av marmor och öron av slagfältets horn lämnar mig ingen
Jag är besudlad av alla,
Låt dem stå framför mig, i en spottkopp av pärlemor, prydd av blodets rubiner och tårarnas silverspektrum.

Sover jag, måste jag vara död!
Om jag sover ska jag jaga John Blund med en pöbel.
Facklor och gafflar mot halvmånens hammock!
Gamle John, din dröm är mig inte längre åtråvärd. I slutets kar betyder dina timmar ingenting och jag vilar hellre med ljusets ögon öppna, än blind i dunklets dova dån.

Och gryningen bjuder inte längre till dans, mitt hopp om det är flyktigt - jag snabbar mig på.
Solen har ånyo nekat mitt frieri.
Den vakna uppenbarelsen och upplysningens ljus har förkolnat. Därför ser jag inte längre det jag inte åtrår. Det lämnar världen och mig ensam medan baljan fylls och kanske är det Han som förbereder sin måltid.
Har jag då kommit i mål i tid har det högsta förgjort sig själv.
Där sinade hoppet, jag får fortsätta på nederlagets sista rus.

Frågan är svarad - jag lever en död mans liv.

När kitteln är full, ska jag lyfta mot begären.