Formad.

Jag såg en figur i fjärran
den stampade och skrek
som om jag skulle se på den
Jag såg solens strålar som studsade
mot dess mörka hjässa och mörkret det spreds
Och jag blåstes med dess dunkel

Och

när jag glömt alla atomer
när jag jag rivit sönder alla känslor
och stått ensam med en bister uppsyn
Såg jag att den var löjlig
Såg jag att dess rop inte var på hjälp,
bara var för att väcka sin egen hörsel.

Medan mina ärmar kavlas upp
saknar jag ärren som ska finnas där
Medan mina ögon stängs
önskar jag det finns tårar där
Men med knogar som blöder och tinningar som ilar
jag slår sönder ramen och bygger upp den igen

Det spruckna har levt mer än det hela.
Det fula har känt mer än det vackra.

Så jag låter kniven forma ett leende
syran väcka mina trötta ögon
Jag låter slagen ge färg åt min bleka hy

Och formas likt lera efter lakejernas lag.