Fredag hela veckan? Nej. Men...

Och så var jag där igen. Febriga Fredagen.
Bakfull från dagen innan gick jag runt med huvudvärk hela dagen. Jag brukar sällan vara bakfull på ett särskilt smärtsamt vis. Men denna gång var jag det. Den botades till slut med en öl när jag väntade på att ta tunnelbanan till Slussen för att träffa Nathalie och Linn.
Nathalie var sen, och Linn på det där slags humöret som bara kan ge upphov till två saker: Alkoholuppsving eller Alkoholförtret. Det visade sig att hon fann ett mellanting, men för att inte Tarantinofiera det hela så återkommer jag om den saken.
Nathalie hann med bussen i sista sekunden. Jag och Linn skrattade åt hennes andfåddhet och inte långt därefter var vi hemma i Lucellas snarlika penthousesuite där hon fixat tända ljus och annat tjejigt.
"Det började som en viskning", för att citera mig själv. Det dröjde inte alltför länge innan alla ölen var slut och Lucella drog fram en kladdig flaska Bacardi Razz. Vi fyllde glasen till bredden, über die sonne. Och vid det här laget hade det, som vi antog inte skulle komma, kommit. Alkoholuppsving. Vi var slarviga. Linn hade redan blivit fnittrig och sugen på fight.
Vi åkte till en bar på götgatan där jag bestämde mig för att försöka få in hela Lucellas huvud i munnen. Hon och Linn hade ekiperat sig med nördglasögon(inspirerade av yours truly, definitely) och jag ringde Robin, David och Daniel för visst fan skulle jag träffa dom.

Vi begav oss återigen till Marie utan någon dricka i händerna. På vägen tappades både jag, men framförallt Linn bort. Vi kom slutligen fram och på två röda befann vi oss på dansgolvet, där det knuffades, skreks, skrevdansades och vid det här laget hade Linn bestämt sig för att ge sig iväg ensam in i dimman. Snabbspolning: Hon blev av med allt utom värdigheten.
Så jag, Lucella, Nathalie och hennes vänner och grabbarna grus exploderade över dansgolvet lika kärleksfullt som alltid kvällen i ära (Klubben hette Love och det visade jag och Robin bannemig)

Jag bestämde mig för att äta en hamburgare och försöka ta mig hem. Men Febern sade till mig: Nej, så lätt ska det inte gå. Jag vill till Akalla.
Så jag vaknade upp i Akalla och för i helvete dom har inte en enda jävla gata där! jag irrade runt tills jag hittade en taxi. 210 spänn för att komma till Lilla Gatan.

Jag somnade med datorn i sängen till insikten att morgondagen inte skulle smaka lika sött, morgondagen skulle inte bjuda lika lätt på kvällens uppsving (->11 öl och fortfarande utan sluddrat tal)

Det var en fredag och en appertif av en lördag. Jag återkommer snart med lite annat.
Indie på er.