Låt oss se!
Människor i skymundan
Vi ser barn
i deras tårdrypande
leverne
Se hur mönster
icke saknar kanter
fortsätter
och fortsätter
Nej vi ser aldrig ett slut
Ständigt viskar han till mig
ständigt rör han händer mot knän
men mitt
hjärta är för starkt
själen slåss mot kroppen
och till slut står vi enbart ensamma kvar.
Vetgirig, famlar jag. Och jag står inför ilskans tröskel.
Jag tror han bjöd in mig ikväll.
Någon annan måste visa mig handtaget.
Just som mörkret slutat blända.
Ilska, vi är några sekunder ifrån varandra.
Känner jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar