Vi fortsätter.

Strömmen!
Lättjans dryck, ni faller i rad
Flytta icke isär! jag går över er.
Horder av Yngel mellan tårna, är det här vad min lott slutat vid?
Ursinniga strapatser över massorna
Om Döden väntar mig vid horisonten, Tveka ej!
Möt mig på mitten så lämnar vi jorden åt nyanserna

Just nu är deras röster för höga
De överröstar mig, Min röst är för svag! Då hade jag rätt, Syret har börjat finna mig tarvlig.
Svag, av dessa rop på hjälp och bett på utsträckta handflator.
Om ni är mina kumpaner i livets brott
Stjäl jag skatten ensam.

Håll tyst då!
Har min röst inte nått er? Talar jag med kluven tunga, ord där konsonanterna inte slår?
Det är skrivet,
Att era dåraktiga ord ej mig rör, de är värda undergång, tio tusen överstrykningar av askblandat blod.

Låt mig klargöra - Det är ingen tid för gyckelarens spratt!
Håll er borta söner och döttrar
Svetsa ihop era läppar med tjära och metall
Jag är trött på upprepningar.
Överraskning! har du förlorat din tro på mig? Är jag dömd till missnöjets repeterande bana?

En dag försvinner ni under mina fötter.
Jag lösgör mig från era irritationer och dumheter.
Fanns en dag då skratt ej lät som slagfältets sirener?
Gråt, panik, ångest, sorg, Det är alltså ni som gömt mitt lugn.

Då så, jag släpper mina vapen, spänn fast mina händer!
Ensam kan jag inte besegra dessa duktäckta sinnen.
Och när min glöd visslar ut sin sista strimma rök, när mitt ansikte blekts och raseriets röda enbart syns på mina blodiga naglar,
När jag inte längre ligger på oändliga sjukhus och begravningarnas mellanspel:
Fråga er själva om ni vunnit.