Ungdom.

När jag var ung brukade jag skratta åt lyckans försök att vara god.
Likt kanoner sprutade salvor av svordomar ur min mun
och jag lurade gladeligen alla leenden.
Jag såg att världen döljs bakom mänsklighetens masker, att verkligheten pågår bakom oändlighetens rygg.
Det om något visar att skönhet är inneboende men aldrig visar sitt hypnotiska anlete,
Viljornas makt höjde murarna över mig. Jag spärrades in i gårdagarnas gårdar och framtiden var ofullständig och dess lovord nådde mitt döva öra.

Med lemmar som stelnade, med röster som förlorade sin oskuld och hopplösa tankar är jag inspärrad med ärligheten. Han spanar mellan persienner av revben.
Hur hans ögon kan skrämma, men det ärliga är det mest otroliga.
Och de sa att "Dina ord vill mer än de förmår" och "du kommer aldrig att övertyga när din tunga lägger krokben för dina stämband."

Vapenvilan jag motvilligt jakade är enbart säker hos mig, han vägrar att testas!
Res en hand av stål och den kommer smälta av hans blick, ta ett steg närmare och hans doft kommer svetsa fast dig i löjeväckande positioner.

Låt oss säga emot oss själva! och lämna Ynglen frågvisa! Jag förkastar inte Nuet, det är det förflutna och kommande som lägger kol i min besvikelses ugn.
Låt våra ovala sinnen rulla ner för alléerna som våldsamma parader, och välta de rundfotade karaktärernas promenader. Vars slummer jag unnar tiofalt.

Så jag fortsätter ge fart åt min nickande nacke. Det slutgiltiga slaget är än utom räckhåll för mig. Jag kan bara önska att det är inom synhåll för er.